Efter gymnasiet slumrade till mina kunskaper på svenska och franska. Jag behövde inte dessa språk på mitt vardagsliv, så jag använde dem väldigt sällan. Det började irritera mig någon gång. När jag studerade vid yrkeshögskolan lärde jag mig en nyttig mening: ”Ursäkta, min svenska är lite inaktiverad!” Inaktiverad? Jag började tänka, att jag inte har tappat svenska, bara lite glömt den – hur kunde jag aktivera den?
Senare på arbetet på Kultur för alla talade jag om det här med våra ledare Rita Paqvalén, och hon tog mig snart till finlandssvenska nätverk och möten. Det var fint at märka, att efter inledande svårigheter kunde jag ganska bra följa vad andra talade om. När jag talade mig själv, jag talade visst väldigt enkelt och gjorde många fel, men alla lyssnade tålmodigt och förstod, hjälpte vid behov. Det var verkligen sporrande. Min svenska började utveckla – inte bara aktivera.
Kultur för alla kommunicerar och informerar flerspråkigt. Jag översätter kontinuerligt i mitt arbete korta texter till finska från olika språk och också från finska till engelska och svenska. Eller som jag säger: till kökköengelska och kökkösvenska. (Kökkö betyder dålig på finska, med lite rolig konnotation, tycker jag.) Jag vet, att det vimlar av fel i synnerhet i min svenska – men vi har beslutade, att det är bättre att ha svenska av någon slags i nyhetsbrev och social media än inte svenska alls. (Översättningen av den här texten är också min kökkösvenska.)
Jag vill alltså uppmuntra alla att använda även de små grunder av språk som ni har lärde er. Det ska väl komma i gång!
Det är ändå förståeligt, om någon som läser det här tänker: ”Tillåt mig skratta, det är lättare sagt än gjort!” Det är inte lätt för alla att lära ett nytt språk. Det är spännande, rentav skrämmande att försöka klara sig med svaga språkkunskaper. Man kan inte uttrycka sig så nyansrikt och djupsinnigt med kökköspråk som sitt modersmål, och det kan kännas att jag måste verka dum. Fel kan göra oss generad och det kan vara frustrerande, när man inte kan berätta saker som man skulle vilja. Vi behöver en trygg atmosfär för att använda kökköspråk, så att man kan sjabbla i fred.
Den, som har mer makt i samtals- och kommunikationssituationer, är den som är mer kunnig i språket. Det är viktigt att vara medveten om, speciellt när du är själv i maktposition. Om en har privilegiet av språkperspektiv – som jag oftast har, eftersom jag är en finskspråkig person i Finland – det kan göra gott att vara ibland språkligt anklagad. Vilken sorts av maktsituation har du i din vardag?
Jag studerade några år sen grunder i finskt teckenspråk. Jag är van vid att tala för även stora publiker i mitt arbete, oftast på finska, ibland på engelska och sällan till och med svenska. För många år har ingenting varit så spännande än att teckna en kursuppgift till en små, bekant studerandegrupp och lärare. Jag har funderat senare på varför var det så. Var orsaken det, att jag inte berättade om någonting som gäller mitt arbete, utan uppgiften var att berätta en historia? Eller var orsaken ändå, att visuellt språk var så nytt för mig och att studera det kände så annorlunda än talade språk? När jag konverserar med teckenspråkiga, behöver jag en tolk, för det känns att mina språkkunskaper är inte alls tillräckliga. Om jag kan teckna till en samarbetspartner ”ett fint projekt, viktig sak” är det inte mycket. Men det är i alla fall ju något.
Att använda kökköspråk kräver också att människor omkring stöder att använda det. Hjälp alltså den, som lär sig språk. Byt inte språk åtminstone utan att fråga, om din samtalspartner talar, tecknar eller skriver kökköspråk. Låt din samtalspartner forma sina meningar i fred, samt det skulle ta lite längre. Det hjälper också, om det är okej att blanda många språk. Om man hittar inte ett ord eller en fras på ett språk, man kan säga den på ett annat språk. Jag vill tacka till exempel de finlandssvenska teateraktörer som har haft tålamod med mig, när jag har trevade med min svenska.
Vi kan lära oss språk bara genom att använda det. Språkkunskaper kan underhålla bara genom att använda språk. Så är det bara. Ibland känns det paradoxalt, att språk borde vågas tala, teckna eller skriva redan när man kan knappt göra det. Men det finns inga andra vägar att lära sig språk. Det hjälper inte att försöka vara perfekt, men vi måste använda de kunskaperna vi har. Vi måste också tåla språkfel. Låt oss hjälpa varandra!
PS. I början nämde jag också mina kunskaper i franska – de väntar fortfarande att jag skulle aktivera dem.
Outi Salonlahti
Outi arbetar på Kultur för alla som specialsakkunnig och producerar kökköspråk vid behov. I bilden tecknar hon sin presentation till arbetsplatsens nätsidor.