Läs texten på svenska nedan.
Lukion jälkeen ruotsin- ja ranskan kielen taitoni uinahtivat aika pahasti. En tarvinnut arjessa näitä kieliä, joten en myöskään käyttänyt niitä mihinkään. Tämä alkoi jossain kohtaa harmittaa. Ammattikorkeakoulussa opin hyödyllisen lauseen ”Ursäkta, min svenska är lite inaktiverad!” ”Anteeksi, ruotsini on vähän epäaktiivinen” – tai pikemminkin aktivoimaton. Tästä syntyi oivallus: ruotsi on edelleen jossain takaraivossani – miten saisin sen aktivoitua?
Myöhemmin töissä Kulttuuria kaikille -palvelussa asia tuli puheeksi johtajamme Rita Paqvalénin kanssa, ja hän nappasi minut pian mukaan suomenruotsalaisiin verkostoihin ja kokouksiin. Oli mahtavaa huomata, että alkukankeuden jälkeen aloin pysyä hyvin kärryillä siitä, mistä muut puhuivat. Kun itse puhuin, puhuin varmasti jotain sinne päin, mutta kaikki kuuntelivat kärsivällisesti ja ymmärsivät, auttoivat tarvittaessa. Tämä oli todella rohkaisevaa. Ruotsin kielen taitoni alkoi kehittyä – ei pelkästään aktivoitua.
Kulttuuria kaikille -palvelu viestii monikielisesti. Käännän työssäni jatkuvasti lyhyitä tekstejä suomeksi eri lähtökielistä ja myös suomesta englanniksi ja ruotsiksi. Tai kuten minä sanon: kökköenglanniksi ja kökköruotsiksi. Tiedän, että varsinkin ruotsini vilisee virheitä – mutta olemme tehneet linjauksen, että mieluummin jonkinlaista ruotsia uutiskirjeeseen ja sosiaaliseen mediaan kuin ei ruotsia lainkaan. (Tämänkin tekstin käännös on kökköruotsiani.)
Haluan siis rohkaista kaikkia käyttämään niitä pieniäkin kielen alkeita, joita olette oppineet. Siitä se lähtee!
On kuitenkin myös ymmärrettävää, jos joku tässä kohtaa ajattelee: ”Sallikaa minun nauraa, helpommin sanottu kuin tehty!” Uuden kielen oppiminen ei ole kaikille helppoa. Heikolla kielen taidolla on todella jännittävää, jopa pelottavaa toimia. Kökkökielellä ei voi ilmaista itseään niin vivahteikkaasti ja syvällisesti kuin omalla äidinkielellään, ja välillä on sellainen olo, että mahdanpa vaikuttaa typerältä. Virheet nolottavat ja voi olla turhauttavaa, kun ei saa asiaa kerrottua niin kuin haluaisi. Kökkökielen käyttöön tarvitaan turvallinen ilmapiiri, jotta voi mokata rauhassa.
Keskustelu- ja viestintätilanteissa on enemmän valtaa sillä, joka on taitavampi kielen käyttäjä. Tämä on tärkeää tiedostaa, varsinkin silloin, kun on itse valta-asemassa. Jos on kielen näkökulmasta etuoikeutettu – kuten minä useimmiten, koska asun suomenkielisenä Suomessa – tekee ihan hyvää olla välillä kielellisenä altavastaajana. Millainen kielellinen valta-asetelma sinun arjessasi on?
Opiskelin muutama vuosi sitten suomalaisen viittomakielen alkeita. Olen tottunut töissä puhumaan isoillekin yleisöille, useimmiten suomeksi, välillä englanniksi ja harvemmin jopa ruotsiksi. Pitkään aikaan mikään ei ole kuitenkaan jännittänyt niin paljon kuin kurssitehtävän viittominen pienelle, tutulle opiskelijaryhmälle ja opettajalle. Olen miettinyt myöhemmin, mistä tämä johtui. Oliko kyse siitä, että en esitelmöinyt jostakin työhön liittyvästä asiasta, vaan tehtävänä oli kertoa tarina? Vai kuitenkin siitä, että visuaalinen kieli oli minulle niin uutta ja sen opiskelu tuntui hyvin erilaiselta kuin puhuttujen kielien? Viittomakielisten kanssa keskustellessa minulla on tarve ottaa tulkki avuksi, sillä kielitaitoni ei tunnu riittävän juuri mihinkään. Jos osaan viittoa esimerkiksi yhteistyökumppanille ”hieno projekti, tärkeä asia” se ei ole kovin paljon. Mutta onhan se kuitenkin jotain.
Kökkökielen käyttäminen vaatii toki sitäkin, että ympärillä olevat ihmiset tukevat sen käyttämistä. Auta siis kielen oppijaa. Älä vaihda kieltä ainakaan kysymättä, jos keskustelukumppanisi puhuu, viittoo tai kirjoittaa kökkökieltä. Anna keskustelukumppanisi muodostaa lauseensa rauhassa, vaikka siinä kestäisi vähän kauemmin. Sekin auttaa, jos sallitaan usean kielen sekoitus. Jos jokin sana tai ilmaisu ei löydy, niin sen voi sanoa eri kielellä. Haluan kiittää esimerkiksi niitä suomenruotsalaisia teatteritoimijoita, jotka ovat olleet kanssani kärsivällisiä, kun olen haparoinut ruotsin kanssa.
Kieltä voi oppia vain käyttämällä sitä. Kielitaitoa voi pitää yllä vain käyttämällä kieltä. Niin asia vain on. Joskus tuntuu paradoksaaliselta, että kieltä pitäisi uskaltaa puhua, viittoa tai kirjoittaa jo silloin, kun ei vielä juurikaan osaa sitä. Mitään muuta tietä kielen oppimiseen ei kuitenkaan ole. Kielen oppimisessa ei auta tavoitella täydellisyyttä, vaan on käytettävä sitä osaamista, mitä itsellä on. Myös kielivirheitä pitää sietää. Auttakaamme toisiamme tässä!
PS. Se alussa mainittu ranskan taito odottaa vielä aktivoimista.
Outi Salonlahti
Kirjoittaja työskentelee Kulttuuria kaikille -palvelussa erityisasiantuntijana ja suoltaa kökkökieltä tarpeen mukaan. Kuvassa hän viittoo esittelyään työpaikan verkkosivuille.
Heja kökköspråk!
Efter gymnasiet slumrade till mina kunskaper på svenska och franska. Jag behövde inte dessa språk på mitt vardagsliv, så jag använde dem väldigt sällan. Det började irritera mig någon gång. När jag studerade vid yrkeshögskolan lärde jag mig en nyttig mening: ”Ursäkta, min svenska är lite inaktiverad!” Inaktiverad? Jag började tänka, att jag inte har tappat svenska, bara lite glömt den – hur kunde jag aktivera den?
Senare på arbetet på Kultur för alla talade jag om det här med våra ledare Rita Paqvalén, och hon tog mig snart till finlandssvenska nätverk och möten. Det var fint at märka, att efter inledande svårigheter kunde jag ganska bra följa vad andra talade om. När jag talade mig själv, jag talade visst väldigt enkelt och gjorde många fel, men alla lyssnade tålmodigt och förstod, hjälpte vid behov. Det var verkligen sporrande. Min svenska började utveckla – inte bara aktivera.
Kultur för alla kommunicerar och informerar flerspråkigt. Jag översätter kontinuerligt i mitt arbete korta texter till finska från olika språk och också från finska till engelska och svenska. Eller som jag säger: till kökköengelska och kökkösvenska. (Kökkö betyder dålig på finska, med lite rolig konnotation, tycker jag.) Jag vet, att det vimlar av fel i synnerhet i min svenska – men vi har beslutade, att det är bättre att ha svenska av någon slags i nyhetsbrev och social media än inte svenska alls. (Översättningen av den här texten är också min kökkösvenska.)
Jag vill alltså uppmuntra alla att använda även de små grunder av språk som ni har lärde er. Det ska väl komma i gång!
Det är ändå förståeligt, om någon som läser det här tänker: ”Tillåt mig skratta, det är lättare sagt än gjort!” Det är inte lätt för alla att lära ett nytt språk. Det är spännande, rentav skrämmande att försöka klara sig med svaga språkkunskaper. Man kan inte uttrycka sig så nyansrikt och djupsinnigt med kökköspråk som sitt modersmål, och det kan kännas att jag måste verka dum. Fel kan göra oss generad och det kan vara frustrerande, när man inte kan berätta saker som man skulle vilja. Vi behöver en trygg atmosfär för att använda kökköspråk, så att man kan sjabbla i fred.
Den, som har mer makt i samtals- och kommunikationssituationer, är den som är mer kunnig i språket. Det är viktigt att vara medveten om, speciellt när du är själv i maktposition. Om en har privilegiet av språkperspektiv – som jag oftast har, eftersom jag är en finskspråkig person i Finland – det kan göra gott att vara ibland språkligt anklagad. Vilken sorts av maktsituation har du i din vardag?
Jag studerade några år sen grunder i finskt teckenspråk. Jag är van vid att tala för även stora publiker i mitt arbete, oftast på finska, ibland på engelska och sällan till och med svenska. För många år har ingenting varit så spännande än att teckna en kursuppgift till en små, bekant studerandegrupp och lärare. Jag har funderat senare på varför var det så. Var orsaken det, att jag inte berättade om någonting som gäller mitt arbete, utan uppgiften var att berätta en historia? Eller var orsaken ändå, att visuellt språk var så nytt för mig och att studera det kände så annorlunda än talade språk? När jag konverserar med teckenspråkiga, behöver jag en tolk, för det känns att mina språkkunskaper är inte alls tillräckliga. Om jag kan teckna till en samarbetspartner ”ett fint projekt, viktig sak” är det inte mycket. Men det är i alla fall ju något.
Att använda kökköspråk kräver också att människor omkring stöder att använda det. Hjälp alltså den, som lär sig språk. Byt inte språk åtminstone utan att fråga, om din samtalspartner talar, tecknar eller skriver kökköspråk. Låt din samtalspartner forma sina meningar i fred, samt det skulle ta lite längre. Det hjälper också, om det är okej att blanda många språk. Om man hittar inte ett ord eller en fras på ett språk, man kan säga den på ett annat språk. Jag vill tacka till exempel de finlandssvenska teateraktörer som har haft tålamod med mig, när jag har trevade med min svenska.
Vi kan lära oss språk bara genom att använda det. Språkkunskaper kan underhålla bara genom att använda språk. Så är det bara. Ibland känns det paradoxalt, att språk borde vågas tala, teckna eller skriva redan när man kan knappt göra det. Men det finns inga andra vägar att lära sig språk. Det hjälper inte att försöka vara perfekt, men vi måste använda de kunskaperna vi har. Vi måste också tåla språkfel. Låt oss hjälpa varandra!
PS. I början nämde jag också mina kunskaper i franska – de väntar fortfarande att jag skulle aktivera dem.
Outi Salonlahti
Outi arbetar på Kultur för alla som specialsakkunnig och producerar kökköspråk vid behov. I bilden tecknar hon sin presentation till arbetsplatsens nätsidor.